Varför göra det svårt när det egentligen är så lätt?

Jag är en mästare på att hitta problem även fast jag försöker tänka på vad Mikael sa för flera år sen "Se inte problemen, se möjligheterna!"
När det kommer till kritan att jag ska göra något så hittar jag problem efter problem, allt från att jag påstår mig inte orka till att jag måste greja andra saker eller att jag måste se efter mamma (som faktiskt är dålig men kapabel till att se efter sig själv i iaf ett par dagar). Alla dessa jävla måsten.
Hela tiden och i flera år. Jag hittar problem i allt.

Så varför ska vi sätta stoppklossar och väghinder i våra liv?

Bra fråga, jag tycker att det är skitmysigt att ligga hemma på soffan och se tv eller pilla på med annat fastän jag helst velat göra annat. Rädsla och oro har alltid varit mina värsta fiender och de känslorna har alltid fått styra och dom styr till viss del fortfarande fast jag försöker få kontroll på dem.
Egentligen så tycker jag inte att det är "skitmysigt" att bara vara hemma hela tiden, det är fruktansvärt frustrerande att vara fast på ett ställe. Konstans rastlös och understimulerad.

Nnumer vill jag bara fara iväg till andra ställen när jag helt ärligt har tid, varför ska jag vara fast hemma när jag har möjlighet att dricka kaffe med andra än min mamma?

Nej den där eländiga rädslan och oron för allt som kan hända kan ta sig i brasan för den här människan kan göra noll till hundra fortare än du hinner blinka! Hon har lyckats ta sig i kragen och få ett jobb och ett något hälsosammare liv så nu är det bara att rida på vågen!

Eftersom det är vi själva som skapar stoppklossar och väghinder i våra liv, så har vi även kraften att göra oss av med dem för att kunna komma vidare!

Sånt där som gör mig less

Männniskor som tar en förgivet
Mig själv

Det är ett tag sedan.
Jobbar och försöker vara duktig men hur sjutton går det? Det känns som om det går onödigt bra endel dagar. Så länge jag gör något fysisk så kan det gå flera timmar innan min hjärna har ens en liten chans att återgå till sitt tidigare arbete som min värsta fiende. Om jag ändå fick jobba mer än "bara" 8h/dag!
Lite besvärligt däremot är människor som måste vara skämtsamma h e l a tiden.
Suck.
Men min hjärna kommer nog att lära sig filtrera sånt också, jag har blivit proffs på att "höra men inte lyssna". Skitlätt egentligen att programmera hjärnan till det läget, det går på nån timme i början och nu så hör jag tydligen bara de som hälsar och som har för avsikt att prata med mig.

En som jobbar för företaget berättade idag att det alltid är lika trevligt att träffa mig i korridorerna, enligt honom så gör det hans (och många andras dagar) än bättre att få möta en superglad städkärring med hår likt ett penntroll (dom dagar jag skrubbar bastu så..ja..mitt hår blir frissigt på 0.3sekunder).
Vem hade trott att allmänstäd på hotell kunde vara så givande?

Planen är att föra fortsatt krig mot dammråttor (så fan heller att dom hinner föröka sig) och grus resten av vintern!

Vad som händer sen.

Jodå jag har sökt skola till hösten men jag är rädd att jag inte ska orka med det -nånting som min mamma inte verkar vilja förstå då hon tjatar att jag ska söka än fler utbildningar. Jag är rädd att det ska bli som när jag gick estet bild; att jag börjar hata att måla och rita. Jag är livrädd för att jag ska sluta tycka om det också!
Nåväl, enda sättet för endel att lära sig är genom att göra det så om jag kommer in på nån av skolorna så blir det väl så och om jag börjar hata det efter 2 terminer så har jag bara bevisat att man ska inte alltid få för mycket av det goda.

En "Aha-upplevelse"


Jag slösurfar ofta, utan dator skulle jag nog vara lite handikappad. Internet är min källa till allt mitt onödiga vetande! Jag älskar historia och religion och internet ger mig allt utan att klaga.
För ett par kvällar sedan så hittade jag en bild på kroppar och jag insåg att jag inte alls är så fet som jag fått höra under min skoltid, jag är ju normal för sjutton gubbar!!
 
Så sent som på 50talet så ansågs en kvinna med kurvor vara vackrare än en kvinna utan. Vilken kroppsform som anses vara "vacker" har alltid varit en övergående trend som förändras för varje årtionde men det är först på senare år som man börjat se att trenden med att vara smal kan vara farlig. Kvinnor i alla åldrar är missnöjda med sina kroppar dels på grund av modeindustrins ideal, men det är lika mycket musikindustrin, filmindustrin och fram för allt vår idioti som ställer till det för oss och andra!
 

Vackra Marilyn Monroe var inte så "fläskvecksfri som vi nog vill tro!
 
 
 
 
 


Varje år så kommer nya "bantingskurer" som mirakulöst ska få oss "tjocka" och osäkra kvinnor att tappa flera kilon och det kommer hela tiden nya träningsmetoder som ska få oss i bikiniform på 6 veckor och dieter som leder till tävlingar i självsvält!
Trenden med att vara "smal" är inte för alla men har någon tänkt på att en smal kvinna kanske vill vara kurvigare men är oförmögen att "lägga på sig"? De kvinnorna kan må lika dåligt över deras kroppar som de som har vanliga kroppar (nr 4 och 5 på bilden här uppe).

Fram till för ett år sedan så mådde jag dåligt över att jag var jätteöverviktig, jag hade på tok för mycket fett på magen och jag dog hellre än tog på mig tajta kläder för då skulle A L L A mina bilringar/cyckeldäck/fläskveck synas.
Det finns fler som tänker som jag tänker ibland, "Vem vill ha mig? Jag är bara en tjockis som inte ens ser bra ut i jeans och A L L A ska ju se bra ut i jeans..."

Våra skeva kroppsideal gör att vi mår dåligt både psykiskt och fysiskt och det går ut över vänner, familj, jobb och studier. Vi är så medvetna om oss själva och vårt utseende att vi glömmer att njuta av livet, vi glömmer bort att älska oss för de vi är och inte för de vi önskar att vi var med det så blir vi så fokuserade på våra egna "skavanker" att vi glömmer bort att älska andra människor och att hitta någon vi vågar älska.
 
Jag har försökt svälta bort min "övervikt", jag har försökt med bantingstabletter, att äta enbart vegetarisk mat, inte äta något fett alls, att bara äta kolhydrater, listan kan göras lång och vad har dessa idiotiska batningsförsök gjort? Jo, de har dragit ner min självkänsla och fått mig att hata mig själv. Hur tokigt är inte det? Jag skadade mig själv för att jag trodde att jag inte kunde älska mina kilon!

"Alla är unika" har vi fått höra ända sedan vi var små, och säkert våra föräldrar också, men hittils har det aldrig betytt att vi får se ut hur vi vill. Vi är inte stöpta i samma form! Endel kvinnor har kroppar som är gjorda för att vara smalare och endel är inte gjorda för att vara "mulliga".
 
 
 
 
Naked Young Woman in Front of the Mirror, Giovanni Bellini circa 1515
 
Av alla oljemålningar jag sett som esbd student så är den här kvinnan tillsammans med Titians Venus bland de vackraste kvinnor som blivit förevigade med oljefärg.

Många gånger har jag trott att jag skulle vara mindre "blyg" och våga göra mer om jag var smalare. Det är skrattretande att jag fortfarande tror lite att det är så, det spelar ingen roll hur min kropp ser ut för jag lär fortfarande vara "blyg". Är jag egentligen så blyg? Det är nog snarare osäkerheten som fortfarande fortfarande hänger med, men även käppar kan göras obrukbara.
 

Venus of Urbino, Titian, 1538
 
Varför försöker vi inte sträva efter att finna lyckan i vardagen istället för att oroa oss över triviala saker?
Varför försöker vi inte hitta en balans mellan arbete/studier och fritid istället för att gnälla över att vi inte orkar?
Varför tränar och motionerar vi inte för vår hälsas skull hellre än utseendet?

Om du älskar dig själv för den du är så kommer även andra att älska dig för den du är
-Josephine 'rieban' Öberg

Om att vara lite hjälplös

Japp jag är hjälplös. Fast jag hade nog hellre använt ordet "handikappad", jag vill sy men har inga knappar så jag får överge det. Kom på att jag skulle fortsätta på ett armband som jag började på för något år sedan..jag har ingen borrmaskin. Så jag är rätt och slätt lite handikappad hantverksmässigt.
Min storkusin erbjöd sig att låna mig sin Dremel som jag tydligen ska kunna borra hål med och jag håller på att vänta ihjäl mig! Man kan visst gravera med den också så jag har en massa idéer om vad jag ska prova, förutsatt att han kommer ihåg att ta med sig den hit.

Mina andra projekt går långsamt eller inte alls. Knapparna förstörde hela min verksamhet tydligen trots att kappan ska broderas och inte ska ha en enda knapp. Suck..

Ända sedan i somras så har jag intresserat mig mer och mer för ekologisk hud- och hårvård, allt är inte så ekologiskt som etiketten säger men om man sovrar och sorterar bort de som är mindre eko från de som är mer eko så går det. (Min ökända shoppingrunda efter potatis -Ska jag ta de ekologiska från skåne eller ska jag ta de närodlade från Glommersträsk ett par mil härifrån?)
Svår fråga men jag kör hellre närodlat och närproducerat, ekologiskt är ju dyrt också så det är knepigt hur jag är vrider och vänder på det.
Hos Ekoskön så hittade jag en helt underbar peeling! Ta en matsked rinnande houng och en tesked med bikarbonat blanda ihop och peela på. Helt underbar och mina eländes finnar fick nog en chock.

Jag måste nog gräva vidare i ekologisk hud- och håvård för mitt frissiga hår behöver ett mirakel..

Man måste vara svag för att kunna bli stark!

Vad är ett missbruk och vad är ett beroende?
Vårdguiden har en bra förklaring.
 
Jag har inte haft några andra beroenden eller missbruk än de jag nämner här i inlägget, vilka är nikotin och socker, så jag lägger mig inte i drog och alkohol diskussionen. Mer vardagliga missbruk och beroenden som t.ex. nikotin och socker? Det kan jag diskutera. Varför? Jag har de problemen.

Jag har börjat likna mina beroenden och missbruk vid förhållanden, snuset är min själsfrände, sockret och läsken är min älskare som jag inte kan få nog av trots att vi inte är bra för varandra och cigaretterna är som det där exet som jag aldrig verkar kunna släppa.

Efter mina turer med att sluta, börja, sluta igen bara för att ge upp och fortsätta med skiten (cigg och läsk) så har jag insett att för någon som jag så fungerar det inte att trappa ner. Jag måste klippa utan att se tillbaka och jag kan verkligen inte förstå nikotinister som "trappar ner" för mig är det att förlänga lidandet.
Trappa ner på cola? Skämtar du? Jag provade en gång och det slutade med att jag vältrade mig i coca colan. Jag har också provat att dricka så mycket cola jag kunde så att jag kanske skulle bli less på det (lyckades hälla i nästan 5 liter på en dag), fungerade det? Nope men det vart många kisspauser.

Min dagsranson på coca cola låg på 3.5 liter, 365 dagar om året.

När jag slutade med cola (vilket jag gjort så många gånger att jag inte ids räkna dem) så ligger jag bara i sängen, mår dåligt psykiskt och fysiskt i ungefär 7 dagar. Humörsvängningar utav dess like kom gratis med "avgiftningen" och jag har ett par gånger druckit coca cola zero istället vilket en gång gjorde att mina ögonvitor blev gula och jag fick ont i njurarna. Drickor med sötningsmedel är inte bättre, av två onda ting så är faktiskt "the real thing" bättre.
(Läs mer om sötningsmedel, stärkelser, GMO och PFGA här: Information om e-nummer/e-ämnen)
Om någon vill ha mitt tips så är det;
Bestäm dig, det finns ingen bättre eller sämre dag för att sluta något av era beroenden och missbruk -sluta tvärt! Klipp banden och se inte tillbaka, se framåt och tänk på hur underbart det kommer att bli när du tagit dig igenom de första veckorna och sedan månaderna.
Om du är rökare så kommer du märka att du får en helt annan hälsosam lyster och att tänderna slutar vara sådär sunkigt gula. Din omgivning kommer att upptäcka att du luktar bättre och ser friskare ut.
Slutar du med socker så kommer du att bli mindre pluffsig i ansiktet, magen kommer att sjunka ihop och du kommer att gå ner lite i vikt/tappa centimetrar + massa andra saker. Socker gör mycket i våra kroppar och hjärnor.



Just nu så försöker jag bara.

Jag har hunnit med faser att se förändringar hos mig själv som mest bara varit till det bättre, jag är fortfarande motivationshandikappad -lat alltså, men jag är inte lika sur och sliten.

Jag bryr mig inte om min vikt heller. Jag är 169cm lång och min matchvikt ligger på 80kg, just nu så ligger jag nog på runt 83-84kg och jag är otränad. Mitt mål med att sluta med coca cola (e-ämnen och stärkelser också för den delen -tack mamma!) var bara att jag skulle bli lite hälsosammare. Jag har tagit mig ett steg och nu måste jag ta än ett steg. Men att hålla sig undan både missbruk och beroenden är svårt, läsken var bägge delar och om jag inte aktar mig så har jag hittat ett nytt substitut. Jag borde försöka rikta det nu, vatten sägs vara hälsosamt och livsviktigt.

Jag tar varje dag som den kommer och jag försöker att hålla mig från dåliga saker, endel dagar så går det som en dans och andra så går det inte lika bra. Jag är fortfarande smått sugen på coka cola men jag vet att tar jag ett glas eller bara en klunk så sitter jag där igen, förbannad på mig själv över att jag inte använde det sunda förnuft som jag har undanstoppat någonstans.

Man måste vara svag för att kunna bli stark!

Missbruk, beroende eller slumpen?

Jag har insett att jag aldrig kommer att kunna ha fredags/lördags mys med socker och jag har börjat acceptera att jag inte kan dricka läsk som innehåller socker (inte ens sötningsmedel – inte för att jag vill få i mig det..bieffekter..)

Sedan jag var liten så har jag varit tokig i socker och det inbegrep allt från strösocker direkt från påsen till sirap och chokladpulver. Det inte gick inte ens att ha sockerskålar framme, jag åt till och med vaniljsocker och jag tycker fortfarande att sirap är barnsligt gott speciellt nybakade gáhkku doppade i sirapen.. Jag tror att jag måste baka gáhkku snart..

Mamma hade gömt allt sånt i skåpet ovanför skafferiet och tänkt att det inte fanns en chans att jag skulle komma åt det. Hah! En obevakad sekund och jag hade klättrat på en av köksstolarna, stod på ryggstödet och grävde igenom skåpet för att få mig lite socker.
Problem?

Sedan jag var 12-13år så har jag älskat coca cola så till den milda grad att jag blev förbannad om någon ville ha ens ett litet glas från min cola. När jag var mindre så var jag fruktansvärt snål om mitt lördagsgodis. Förutom att jag drack mängder med coca cola så började jag snusa när jag var 13-14år (jag tror att jag började röka i samma veva..). En coca cola i handen, en snus under läppen och en cigg i mungipan så gled jag genom tonåren. Tycker andra, jag ser det mer som ett långsamt hasande på mage över krossat glas.
Vilken hemsk bild egentligen, den ultimata nikotinisten som inte ens fyllt 18år.

Jag har hunnit sluta röka ett par gånger också, 4 gånger om jag minns rätt. Alla gånger har gått hyfsat bra jämfört med den gången då jag slutade snusa för då trodde jag verkligen att slutet var nära.
Om jag måste välja mellan att sluta röka och att snusa så petar jag gladeligen ciggen! Jag är less på att lukta fimp och det är så dyrt (mitt snus är nästan gratis i jämförelse).

För snart 1 år sedan så slutade jag dricka coca cola, första månaderna var hemsk för jag kunde inte ens passera drickorna på konsum utan att ge den längtansfulla blickar (jag måste ha sett ut som en kärlekskrank Jabba the hut).
 
I ett svagt ögonblick så sa jag till en av killarna som jobbar där, vi gick i samma klass från dagis till åk6, att han verkligen inte fick sälja coca cola till mig! Han lovade och småskrattade samtidigt. Uppenbarligen så förstod han inte att det var krissituation för mig men tack och lov så bara för att jag sa det så har det inte hänt igen efter det!

Ett par gånger när jag lägger upp varorna på bandet så ser jag att fan också det ligger en cola på bandet! NEJNEJNEJ!
–Jag tänkte inte ens på att jag la ned den i korgen och jag tror att när man är i det läget så är det illa. Alltså när man inte ens tänker på det utan bara gör det, då är det illa!

Sedan jag slutade med cola så har jag hunnit förälska mig i 7up av den anledningen att när jag slutade med coca cola så slutade jag äta mat med fler än två e-nummmer och började sky modifierad majsstärkelse (egentligen all stärkelse modifierad eller inte). 7up innehåller inga e-nummer men socker, älskade socker, det tog inte så lång tid att bli förälskad. Det var faktiskt kärlek vid första ögonkastet.

Jag har alltså hunnit ta ut skilsmässa från colan, bli förälskad i 7up och vårt förhållande har tagit slut tre gånger, två gånger så har vi hittat tillbaka till varandra men den här gången är det tredje gången gillt!
Nu blir det fanimig ingen mer läsk!

Läsken är värst för mig. Jag äter inte ens en fjärdedel av min läskkonsumtion i godis. Dagar då självförtroendet fått sig en smäll eller jag bara är allmänt nere är bäst som frossardagar. De innehåller oftast snickersglass och daim, gärna massor av bägge avrundat med 7up.
 


Bara genom att sluta med coca cola och dra ner på e-nummer och stärkelser så har jag blivit bra mycket smalare. Jag känner mig inte som Jabba the hut såvida jag inte drar på mig en bikini och jag är nog lite mer medveten om mig själv på ett bra sätt. Jag är däremot för lat för att motionera, gå en promenad med hunden går väl an men att springa? gymma? eller ens yoga? Nänä.

(Mammas idé att mäta mig, vi började mäta mig drygt en månad efter att jag slutade med coca colan)

Ganska förträffligt va? Jag har inte ens motionerat utan jag är personifieringen av soffpotatis samt att jag druckit 7up dagligen sedan november.
 
 
 
 
 
 
Jag har tänkt ta upp mitt yogande hela hösten och vintern och jag ska försöka igen för som jag ser det så är våren den bästa tiden för att släppa saker i alla fall för mig. Min strid mot socker kommer att fortgå för det finns dolt socker i allt, naturligt eller tillsatt, och jag är svag för det oavsett vad.

Det är bättre att försöka för sin hälsa än att lova för sitt utseende.
-Josephine Öberg 'rieban'

Vad hände?

Under 2012 så har något hänt, det har gått utför för Sverige verkar det som.
 
Nu får man inte vara pepparkaksgubbe i luciatåg, kinapuffarna har slutat säljas eftersom namnet är diskriminerande och noggerglassen är även den rasist. Snart får man väl inte ens sätta en lapp på sina kläder!
(Visste ni att ordet neger härstamma från spanskans ord för svart -negro?) Hm..nu får jag väl en fetsmäll för att jag skrev neger..två till och med.

Helt underbart att ha fått uppleva 2012 -året då vi har fått för oss att allt är rasistiskt och att alla som är av utländsk härkomst behöver skyddas från "rasistiska" saker i vår omgivning. Det här året har jag även lärt mig att direkt man har en åsikt som rör invandrare eller flyktingar så är man rasist oavsett vad det gäller.

Nej jag är inte egentligen på dåligt humör jag skakar bara på huvudet åt allt som människan kan hitta på.
 
Ännu en reflektion; Är det bara jag som inbillar mig eller, men hur i hela fridens står det till med ungdomarna? Vad dom är elaka mot varandra! De skriver till varandra att den andra är dum i huvuet eller fula som fan och andra allmänt elaka saker!
Ni som oroar er över verka rasistiska kan ju istället oroa er över hur era barn tilltalar och behandlar varandra för det är tamejfan oroande!
Jag efterlyser respekten som tydligen drog på semester år 2012.

Våra äldre blir allt mer försummade och vården har under flera år blivit allt sämre.
Försäkringsskassan har också blivit bra mycket sämre. Sjukskrivningarna har kanske minskat de senaste året, men vet ni varför? Jo för att de nekar sjukpenning så man har inte råd att vara sjukskriven såvida man inte är rik.
 
Tänkte att jag kunde få ut lite bekymmer nu såhär innan nyår så att jag kan släppa det och se framåt sen för gud vet att jag behöver det. Den här stressen som jag känt det senaste året önskar jag att jag kunde sparka dit pepparn växer men det lär nog dröja ett bra tag till.
 
Månna sávuv dijjije buörrie uđđa jahbiev!
Jag önskar er ett gott nytt år!

Göra om och göra bättre

Jag har hunnit planera sprängning av öppensspisen innan den blev klar, mamma skulle bryta till en grå nyans till den och färgen blev lila! och blå, och grå..det berodde bara på vilket ljus man såg den i. Suck. Så jag kletade vit färg på den och muttrade om sprängning hela tiden.
Men nu är den snygg, likaså resten av vardagsrummet. Fast det är lite stök kvar och att soffan inte flyttat hem än -längtar!
Bara nya soffan kommer så att vi får ordning på bokhyllor osv så kommer det bättre bilder!
 

Öppenspisen i stilrent vitt, tidigare var den ett hemskt tegelmonster som käkade upp allt ljus och såg bara allmänt ful ut.

 
 
                     Tapeten som skulle upp horisontellt. Lite spännande första våden men det gick superbra! (Man tapetserar uppifrån och ner, där vi köpte dem så sa "experten" att man lodar mitten och tapetserar utifrån den linjen.. Nä. Ska man lura ögonen, enligt vår bekanta som är målare, så tapetserar man uppifrån och ner.)
 
Gammrandisoffan som ska flytta hemifrån, fina sak som har hängt med länge.
 

Nu så går jag tillbaka till början, sömnad. Vadmalstunikan är slaktad och ska nu bli en jacka med massa broderier och fina saker. Få se hur det går.

Det tar sig!

I September så började vi ta bort tapeten från murstocken till öppenspisen och det i sig är tungt. En slug en har klistrat fast gamla tidningar på murstocken (daterade 1902-1906 med diverse småroliga annonser) för att sedan spackla lite på det och sen 4-5 lager med tapeter på det..suck.. Dessutom så råkade fummelfingret jag rycka tapet från delen av gamla väggen som sticker ut precis brevid så den har sett ut som kom och hjälp mig ungefär lika länge.
Men nu så har jag dragit på lite eldfast cement i sprickor och sattyg i och utanpå öppenspisen så nu diskuterar vi om hela ska finputsas eller om den ska målas. Hur som så behöver den stå och brinna i ett par dagar innan vi målar.
 
Väggklossen som sticker ut har blivit av med all tapet, ve dig din snåle människa som snålade med tapetklistret så tapeten lossnade nästan helt utan hjälp.. Nåväl den är spacklad och redo för målarduk och senare målning.
Sen så ska tapetskarvar skäras och pappras ner, bokhyllor tömmas och flyttas, mattor rullas ihop och soffor täckas sen är det bara att tuta och köra med tapeterna!
 
Det jobbigt när mamma inte klarar av att hjälpa till med så mycket eftersom hon har så ont..
 
Så har Nanna träffat sin första häst ikväll, den kom knatande efter gångstigen med sin matte och Nanna nära nog pissade ner sig. Jag kopplade henne och jäääklar vad hon blev kaxig! Men när hon kom springande tillbaka mot oss när hästen kom så såg hon ut som att hon hade värsta monstret bakom sig!
 

Udda

Jag kommer nog aldrig att vinna en finskrifts tävling men kanske en kreativt skrivande så länge dom inte dömer efter min handstil.. Mina elever berättade för mig att en kossa minsann ritade snyggare än mig som gått hela 3år estet bild och form! Jag tycker att jag är superduktig på att rita mat speciellt ostar, fiskar och bröd.
Mjölkpaket, smörpaket och sånt då börjar jag bara tänka på vinklar och sånt tråk som jag aldrig tänkte på förr (tack underbara lärar Inger), men dom blir ändå rätt bra.
 
Ni förstår nog inte vad jag pratar om just nu men kolla bilden, det ser verkligen ut som att Leonardo da Vinci varit framme.
Ja det syns långa vägar att jag är ovan att skriva med penna och desto bättre med tangentbord men det tar sig.
 
 
Mellan lektionerna så träffade jag en ung herre på kanske 8-9år som tyckte att jag var väldigt lik Moa Lignell från Idol 2011 (jag var ärligt talat tvungen att googla henne då jag vågar vägra både X-factor och idol). Japp då kände jag mig gode snygg.

Sen var jag och mamma in på konsum och så möter vi en familj med ett par barn och flickan som åkte i kundvagnen sa till sin mamma precis när vi passerat; "Vad fin hon tjejen var i håret mamma!"
Japp. Jag kommer att leva länge på det!

Barnen tycker i alla fall att mitt hår är jättefint men dom tycker att det är riktigt märkligt att jag inte kammar det..
Vad jag älskar barn dom säger alltid som det är och vad dom tycker!

Hur kan allt förändras så fort?

När jag gick till skolan idag för att ha lektioner så kom jag att tänka på hur mycket jag ogillade skolan när jag var yngre.
 
När jag kom tillbaka till skolan en vecka efter att pappa dött så var det ingen mercy alls, min lärare tyckte att jag skulle vara som förut men det är klart, ingenting funkar för en 9 åring som just förlorat sin pappa. Nån dag innan begravningen så hade mamma varit på utvecklingssamtal med rektor och lärare och fått veta att jag inte fungerade i klassen och gärna gick iväg för att gråta.
Men när jag räckte upp handen för att be om hjälp så såg inte läraren mig och hon frös ut mig hela tiden, jag var som luft för henne. Så jag började smita från lektionerna och gjorde allt för att slippa.
 
Hela mellanstadiet var knepigt och jag var mer borta än hemma (stallet, älskade hästar! Om jag hade fått så hade jag bott där!) och jag klarade nationella med totalt tre fel, inte tre fel på varje prov: Svenska, Engelska, Matte utan tre fel överlag. I'm brilliant!
 
Jag har inte närvarat på mer 10 gymnastiklektioner sedan mellanstadiet. Ofrivillig dans på idrotten en gång på högstadiet (haha vilken miss, jag trodde att standard valsen om mensvärk skulle hjälpa mig!) och resten var på gymnasiet när jag fick vara i gymmet och slita.
 
Högtadiet var minst sagt jobbigt, visst hade jag vänner men nog sjutton kan man bli mobbad ändå! Att gå över elevtorget var alltid jobbigt och jag undvek att gå förbi där. Mitt enda betyg från högstadiet då var VG i slöjd.
 
Efter ett IV år så gick jag ett år folkhögskola i Älvsbyn, helt underbar skoltid! Få jobba med kroppen hela dagarna och få vara utomhus, lära sig maskiner som motorsåg och röjsåg, köra lite traktor. Helt underbart!
Under tiden där så läste jag upp betygen i svenska till MVG, geografi till VG, Historia G eller VG, Religion G.
 
Jag älskar egentligen skolan, jag älskar att lära mig men när det blir för mycket runt omkring en och med lärare som inte förstår så blir det jobbigt..
När jag tänker tillbaka på min skoltid så skäms jag lite, men vad hade jag kunnat göra för att ändra på det? Jag pratade med skolkurator, skolpsykolog och PBU psykolog och ingen lyssnade, ingen gjorde något för att hjälpa mig.
 
Idag så är jag modersmålslärare i Umesamiska och min största fasa är att eleverna ska se mig som jag såg mina lärare, tråkiga, jobbiga och gnälliga.
 
När jag gick till skolan idag så sa jag till mig själv: "Vad kul att få vara här igen!" -för bara ett par år sedan så hade jag aldrig ens kommit att tänka på det. Jag trivs och nu när jag fått höra att eleverna är så glada och att de berättar för sina föräldrar att de lär sig så mycket på lektionerna så känns det som att jag gör ett bra jobb.
 
Jag har blivit vuxen och är fullt kapabel till att ta ansvar över mitt liv och att sköta mina åtaganden -min bakgrund till trots!
 
Det jag har lärt mig under dessa jobbiga år är:
Det är inte är kört när du tror att det är det för om du letar noggrannare så ser du att det finns en dörr till om du väljer den så är det då som du förändras och växer som människa och om du stannar så

Framtidsdrömmar

Alltså..mina och mammas diskussioner är sällan särskilt smarta.
Sedan början på juli så har jag vikarierat på Ringelsta (äldreboende) och nog trivs jag väl rätt bra. Men utöver att hjälpa gammfolket så har jag alltid varit intresserad av småäckliga saker som bölder (jag skulle dö av lycka om jag fick klämma en sån där stor saftig grej till böld!), äckliga sår och diverse andra småsnuskiga saker. Jag är för övrigt hyffsat bra på symptom på könisar och sex och samlevnad över lag.
 
Till saken:
Mamma kom ihåg att jag ville läsa till veterinär när jag var liten, så hon fick värsta bästa idéen att jag skulle läsa till LÄKARE! Läkare av alla de jäkla utbildningar! Spendera halva mitt liv i skolbänken och sen betala av lån resten av mitt liv..pff..jag behöver bara köpa hus för att hamna i den sitsen.
Så jag och mamma diskuterar fram och tillbaka min framtid som läkare och säger att V.M. (en släkting till mig) kan ha hand om gyn så blir jag allmänläkare på Sunderbyn.
Så kommer jag på vad mina esteter sa till mig för något år sedan om jag skulle bli gynekolog; Inte faan vill vi då gå till dig! Du är ju tokig!
..Jag förstår dom.
 
Vem fan skulle vilja gå till Doktor Öberg?
Inte jag iallafall!
 
Men jag skulle definitivt flyga med helikopterpiloten Öberg!! :D

Hemlösa eller hemsökande?

Idag finns det en herrans massa Köpes-säljes-bortskänkes grupper på facebook och många gånger så hittar man fina fynd men så finns det ju också en del, enligt mig, idioter.

Katter.
Det djur som människan tycks älska näst mest efter "Människans bästa vän" -hunden. Katterna är överallt i samhällena och inte många bryr sig om dem. Tror endel.

Faktum är att nästintill alla katter har ett hem oavsett om de bär halsband eller inte. Min familj har haft katter sedan långt innan jag var född och den sista katten vi hade var Mirre som råkade käka glykol..
Nåväl ingen av våra katter har någonsin haft halsband av den enkla anledningen att dom är och smyger omkring där det är trångt och på många ställen så kan dem fastna och strypa sig själva pågrund av halsbanden så därför väljer många kattägare att inte ha halsband på sina katter.
Adressgrejen på halsbanden är dock en smart funktion om man nu vill ha halsband men man kan väl skriva tydligt åtminstone så att om katten kommer bort på riktigt så kan den snabbt komma hem igen.

Sen så dom som bryr sig för mycket om dessa till synes hemlösa katterna.
De människorna tänker inte långt må jag säga, matar man en katt så kommer den att komma tillbaka om och om igen eftersom den får mat där och det är så fruktansvärt fel att mata andras djur.
Jag har aldrig i mitt liv matat djur som inte är mina egna utan lov från ägaren!

En av mina katter Gräddnos eller "Stjärten" som vi kallade henne..lång historia..hon försvann och var borta från mitten av januari till mars och jag hade faktiskt mer som räknat bort min katt men så när jag och mamma skulle in på konsum så såg jag en bild och katten såg på pricken ut som min Stjärtis!
Jag ringde dit och hämtade hem henne. Det var mina grannar som bodde ungefär 70 meter ifrån oss som tagit in och matat henne.
Den turen resulterade i att jag i nästan 8 månader fick hämta katten sisådär en 6-7 gånger för att dom tog in och matade och pysslade med henne.
Till sist var jag så förbannad att jag talade om för dem att om dem tog in henne igen så skulle jag ge upp ta bort henne och gav dem även ett alternativ: Ta över ägandet om henne. Det ville de inte så jag släpade surkatten hem igen och sen slutade dem ta in henne och vi flyttade från huset till en lägenhet.

Jag blir så förbannad över människor som tar in "hemlösa" katter, matar och tar hand om dem för att sen lägga upp en bild och en text om en "herrelös" katt på facebook.

För 1 vecka sedan så hade nån hittat en "herrelös" katt, en superfin grå liten kille. Det stod något i stil med "..att han verkar lite bortkommen och vill gärna komma hem." så hade ägaren svarat: "Släpp ut katten så ska du se att han hittar hem igen, vi bor ett par hus bort och vi släppte ut honom för typ 2 timmar sedan".

Om du hittar en katt -låt den vara! Dom hittar oftast hem och har den strukit omkring ett par dagar kolla med grannar om det är deras katt, upplys allmänheten via tex fejjan men ta inte in den!
Ge den inte vad du tror är ett tillfälligt hem hos dig för då kommer kanske katten att komma tillbaka vare sig du vill det eller inte!!

Vilken relation?

Relationer finns i många former; genom arbete, vänskap, familjerelationer (dessa kan delas upp i hundratals sub-relationer), naborelationer, intima relationer -du har faktiskt en relation till kassörskan på affären.

Oftast är dem rätt så ytliga och endel djupare men det förändrar inte det faktum att dem är just det -en relation.
När jag har mitt säsongsjobb här på byn så har jag faktiskt en hel del kunder som jag anser mig själv ha en relation till de litar helt och fullt på mitt kunnande och jag ställer upp till 110% bara för att den personen är helt fantastisk och förgyller min dag!

Men relationer är svåra och dem vänder fort. En dag så är man bästa vänner och nästa så är man ärkefiender över en strunt sak för att en vecka senare vara tillbaka som bästa vänner. Relationer är helt klart fantastiska!

Man har alltid synpunkter på andras relationer, avgör själv om ni tycker det är rätt eller fel, det kan vara om vad som helst egentligen.

En relation som alltid är jobbig, oavsett om du själv är i den eller känner någon som är i den, är nog där ena parten är en energitjuv eller ena parten är utsatt för misshandel.
Energitjuven finns i alla relationerna och värst är det när du lever i den för du kommer aldrig undan din energitjuv till käresta. Enda sättet att ändra på det är att antingen prata med personen om detta (i fall det är tal om misshandel, prata med polisen) eller helt enkelt ta sin ryggsäck och gå.

Sen så det hemska kontrollberoendet i relationer -att ha sin käresta i kort koppel och inte låta denna göra vad hon/han vill. Visst måste man ha gränser men kan man inte ta upp det med sin käresta istället för att bara agera som en svartsjuk idiot och skämma ut sig själv?
Ingen är mer än människa dock är vi vanedjur; vi älskar rutiner och fast vi älskar förändringar också så har vi alltid något med oss eller runt oss som aldrig förändras medvetet eller omedvetet. Det kan vara så enkelt som en klädstil eller ett bilmärke men det kan även vara något så märkligt som hurdan ens käresta är.

Min lösning på de flesta relationsproblem nu för tiden det är att när det blir kämpigt -antingen för att mitt sinne säger ifrån eller för att allt bara är upp och ner är att ta semester ifrån den. Det spelar ingen roll hur djup den är men blir den sämre så är det alltid bäst för bägge parter att avsluta den.

Relationer är ofta en färskvara och gör man inget för att hålla den fräsh och frisk så blir den förr eller senare dålig. Alla relationerna har inte "bäst före datum" och de behöver sällan underhållas men de som måste underhållas?
Min fråga är; hur länge orkar man med alla sina relationer? Hur länge orkar man fastän man försöker se det bra i den?

Jag löser mina nuvarande relationsproblem med att gräva ner mig i mitt nuvarande jobb både före, efter och under arbetstid. Dels för att jag älskar mitt jobb och dels för att mitt jobb är min tillflykt från allt annat, där är jag Jossan som säljer blommor -inte Jossan som är rädd för att lämna sin trygghet; sitt hem.

Att uppfylla sina mindre drömmar

Jag har nog alltid varit facinerad av slöjd -alla sorters slöjd och från alla delar av världen. Mitt problem är att när jag kommit på hur jag ska kunna göra en liknande föremål så snöar jag in på det, blir jätte insatt och går all in..i några månader (det varierar) sen så läggs det nånstans i minnesbanken och kommer inte till användning något mer. Ja det har då än inte hänt.

Fast..nu när jag tänker på det så har jag fått användning av något som jag tvingades lära mig på högstadiet, på den lektionen så tänkte jag "När ska jag få användning för det här egentligen?" så var jag lite bitter över livets onödigheter ett par dar efter det.
Men så kom det en dag för en 3-4år sedan då jag kom fram till att jag skulle sy en necessär till Ellen en fin en som var både rak och rund i ett fränt rött lurvigt tyg. Allt gick som smort, jag ritar sällan upp hur arbetet ska se ut på papper utan skisser hemlighåller jag i min huvud, tills jag kom till botten..
Det tog en minut att komma ihåg hur i hela fridens dar man räknade men det gick!

Japp. Man har ibland användning för det man måste lära sig så jag försöker verkligen attinte underskatta sånt..nog för att jag fortfarande funderar över varför jag ska kunna grafer..

Det kanske inte är helt ute för mina gamla facinationer ändå, för likt pi, så kommer det kanske en dag när jag får användning för det igen.

Same same but different?

Det har varit en het diskussion sen Byggmax gjorde reklam för sina våldsamt billiga byggvaror, så het att jag backar. Ja alltså; oftast när det blir en diskussion som involverar oss lappar och samer så är jag inte sen att hänga med och slänga käft i diskussionerna.

Min farfar sa alltid lappar, inte samer. Han ville att jag och min bror skulle lära oss lappska, inte samiska.
Han använde inte ordet same eller samiska.

Min syn på samer är vackra dräkter, Samer som kan det samiska språket.

Skogssamerna är som mer van vid att blir kallade lappar istället för samer, det är okej för mig så länge dom inte lägger till jävel efteråt.
Lapp är inget skällsord för mig. Det är vad vi är -vad jag är i alla fall.

En gång för ungefär en 7-8år sedan så fick jag veta att man inte var same om man inte hade renar och kunde språket.
Jag blev golvad och jag insåg skillnaden och tänkte; "Okej, jag kan inte språket och jag har inte en tillstymmelse av renar så vad är jag då?".
Det var under de följande månaderna som jag insåg att jag var lapp.
Easy as that så blev jag en lapp istället för en same.

Varför jag hellre blir kallad lapp än same? Ja jo..nog har ni hört talas om prestationsångest? Jag får prestationsångest.
Herregud! Dom kallade mig same, fanfanfan, nu tror dom att jag kan samiska och att jag är renskötare!!

Jag jobbar på att lära mig samiska (mest på grund av prestationsångesten), jag har inga renar heller och jag lär nog inte skaffa några heller. Alla verkar så rädda att ha med en kvinna i skogen, "Vad ska hon göra? Hon har ingen skoter så då är hon mest bara ivägen.. Hon kommer att göra sig illa!"

De två sista har jag faktiskt fått höra flera gånger om. Det gör ont ett tag sen förtränger jag det. Vad ska jag göra i skogen? You tell me för inte kommer jag att klaga när det är -25 eller när jag är hungrig som ett djur eller håller på att frysa bahtan av mig.
Jag vill lära mig hur man ser efter renarna och jag vill lära mig samiska; så att jag slipper få kalla kårar när någon kallar mig för same!

En såndär uppdatering kanske?

Jag kan nog inte skryta med att jag är bra på att uppdatera bloggen men jag har verkligen inte velat. I alla fall inte den senaste tiden då allt har varit så stormigt både i runt omkring och i själen. Det har börjat lugna ner sig och det känns faktiskt aningen bättre att slippa vara i försvarsställning hela tiden och fundera över när nästa hugg kommer. Men nu är det över och jag måste medge att jag ser fram emot att slippa dessa turbulenta människor.

En snabb recap av året är nog en överdrift faktiskt, samiskan går framåt, Nanna börjar bli vuxen, Sájtte börjar bli gammal och jag har varit fruktansvärt rastlös sen i februari.
Studenten är fixad och sommaren har varit fullbokad, augusti hittils rätt så...obokad? I vart fall fram till 26/8 till 29/8 då Storstämningen drar igång igen med ett uppfräshat program innehållande Intrigue och Ständut Blakk. Det är definitivt något att se fram emot!

Rieban

Friskt vunnet hälften vågat!

RSS 2.0