Männniskor som tar en förgivet
Mig själv

Det är ett tag sedan.
Jobbar och försöker vara duktig men hur sjutton går det? Det känns som om det går onödigt bra endel dagar. Så länge jag gör något fysisk så kan det gå flera timmar innan min hjärna har ens en liten chans att återgå till sitt tidigare arbete som min värsta fiende. Om jag ändå fick jobba mer än "bara" 8h/dag!
Lite besvärligt däremot är människor som måste vara skämtsamma h e l a tiden.
Suck.
Men min hjärna kommer nog att lära sig filtrera sånt också, jag har blivit proffs på att "höra men inte lyssna". Skitlätt egentligen att programmera hjärnan till det läget, det går på nån timme i början och nu så hör jag tydligen bara de som hälsar och som har för avsikt att prata med mig.

En som jobbar för företaget berättade idag att det alltid är lika trevligt att träffa mig i korridorerna, enligt honom så gör det hans (och många andras dagar) än bättre att få möta en superglad städkärring med hår likt ett penntroll (dom dagar jag skrubbar bastu så..ja..mitt hår blir frissigt på 0.3sekunder).
Vem hade trott att allmänstäd på hotell kunde vara så givande?

Planen är att föra fortsatt krig mot dammråttor (så fan heller att dom hinner föröka sig) och grus resten av vintern!